Om akademiska djupdykningar och plask
Johan hette en kille. Han var huvudperson i en roman jag matades med på gymnasiet – Göran Tunströms Tjuven – och hade en rätt miserabel tillvaro. Utan att gå för långt kan man säga att det rådde svåra socioekonomiska förhållanden, vilket gjorde att han kände sig tvungen att prestera. Som ett led i handlingen kom han därför över Mellansveriges blötjordiga slätter till Uppsala och började ägna sig åt avsevärt nischade språkhistoriska efterforskningar med en helt klart beundransvärd frenesi. Han kallade sig akademisk gnet – om än inte helt förnöjsamt.
Johan noterade vid något tillfälle att han ”åt böcker” (bildligt avsett, jösses), och det låter väl rätt okej det också.
Men mer än något annat var det nog ändå möjligheten att bli just gnet som attraherade mig till samma stad rätt nyligen. Vad för slags gnet var av sekundärt intresse. Blir man bara expert på någonting så spelar det liksom ingen större roll vad det handlar om, men en särskild bonus föreligger ju i de fall där man får leva upp till mustiga metaforer av typen gräva i arkiv eller plöja genom handskrifter. Johan noterade vid något tillfälle att han ”åt böcker” (bildligt avsett, jösses), och det låter väl rätt okej det också.
Svenska språket/Nordiska språk förtjänar helt visst att hedras för sin bredd och sina avstickare mot såväl aktiv retorik som munsbitar semantik och studier i språkkontakt
Men man överromantiserar lätt en akademisk djupdykning, och särdeles mycket gemensamt med den där Johan hade jag väl inte egentligen; han var alldeles för ändamålsdriven. Själv plaskar jag fortfarande bara omkring i studiehavet och får snarast upp ögonen för det ena perifera området efter det andra. En del av tjusningen är just att det finns så mycket underligt att tillägna sig, för även om det samtidigt kan te sig överväldigande så tröstar vetskapen om att ingen annan någonsin kommer kunna dyka överallt. Svenska språket/Nordiska språk – den enda kursserie jag kan uttala mig om med någon erfarenhet – förtjänar helt visst att hedras för sin bredd och sina avstickare mot såväl aktiv retorik som munsbitar semantik och studier i språkkontakt, med mera. Hoppas man göra studierna till ett nöje snarare än en plikt kan det vara tjänligt att ta sig an något dylikt.
Jag hoppas därför att jag inte själv verkar ropa från just elfenbenstornets tinnar när jag rekommenderar en tids akademiskt plaskande om möjligheten finns till hands.
Den så kallade intelligentian är långt från den bästa av världar. Delar av den saknar fullkomligt självdistans och i bakgrunden lurar alltid den typiska metaforen för verklighetsfrånvänd arrogans: elfenbenstornet. Vår kära Johan erfor det och kom då aldrig riktigt ur sin misär. Samtidigt är universitetsutbildning ett privilegium få förunnat som inte bör nonchaleras. Jag hoppas därför att jag inte själv verkar ropa från just elfenbenstornets tinnar när jag – helt utan avsikten att trampa någon Johan på tårna – rekommenderar en tids akademiskt plaskande om möjligheten finns till hands. Man kan ha just självdistans och perspektiv, upptäcka studier för studiernas skull i stället för gnetighetens eller den råa ambitionens, bli förtjust eller förskräckt – men tillgodoräkna sig erfarenheten på sina egna villkor. Om inte annat så har man väl då goda skäl att jobba för att sprida chansen till fler.