Invandrade namn

De närmare 300 Ćosić som bor i Sverige, får finna sig i att vara folkbokförda som Cosic. De nästan 3 500 svenska Nguyễn blir Nguyen, och de nästan 1 000 Yılmaz får heta Yilmaz; med främre i i stället för bakre ı, vilket strider mot turkiskans vokalharmoni och därför låter som ett ”omöjligt ord” i turkiska öron.

Drygt 300 Pawłowski och Pawłowska får heta Pawlowski eller Pawlowska – men vad händer med växlingen mellan den maskulina och den feminina namnformen? Hur lätt eller svårt är det för svenskar att säga Bytyqi, eller att pricka in rätt diftonger i Nousiainen? Är Shareef och Charif samma namn? Ska man skriva Al-Zuhairi eller Al Zuhairi? Hur kommer det sig att svenskar kan uttala ‑ch i Bach, men inte samma ljud när det stavas kh och står i Khalil?

Drygt 300 Pawłowski och Pawłowska får heta Pawlowski eller Pawlowska

Onomastiska utmaningar i det mångkulturella Sverige

Nästan var femte svensk medborgare är född utomlands eller har två utlandsfödda föräldrar. I Sverige vimlar det av efternamn som är ursprungligen icke-svenska, men som kommer att finnas kvar här och med tiden bli en del av vårt gemensamma kulturarv. Självklart anpassas namnen. Språkljud som inte finns i svenskan försvinner, och ersätts med något näraliggande. Diakritiska tecken försvinner … men vänta nu, fyller inte de en viktig funktion? Jag heter ju Märit och inte Marit, och det är skillnad på Jonsson och Jönsson.

Jag heter ju Märit och inte Marit, och det är skillnad på Jonsson och Jönsson.

Lyckligtvis för mig, och för alla Åsa och Örjan, kan man folkbokföras med prickar och ring över a och o. Däremot inte med med t.ex. polskans ł, ś och ź, turkiskans ı, ğ och ş eller kroatiskans och bosniskans đ, ž, š, č och ć. Men det kanske behöver ändras? Det faktum att i runda slängar 50 000 svenskar har ett efternamn på ‑ić är kanske en anledning till att acceptera ć i den svenska folkbokföringen?

Att forska om invandrade efternamn

Jag forskar om namn, och framför allt om personnamn, eftersom det är det roligaste som finns. Personnamnen befinner sig i korsvägen mellan privat och offentligt – de är en del av identiteten, en del av mig själv och vem jag är, men samtidigt något som oupphörligen används av andra, och som kan feluttalas och felstavas utan att jag som namnbärare kan göra det minsta åt saken. Just nu ägnar jag mig åt efternamn som har kommit till Sverige genom invandring.

Vem man är, vart man kommer ifrån och hur ens namn fungerar i samhället är extra angelägna frågor för den som har utländsk bakgrund

Namn anpassar sig till sin nya språkliga omgivning

Vem man är, vart man kommer ifrån och hur ens namn fungerar i samhället är extra angelägna frågor för den som har utländsk bakgrund. Att invandringen dessutom har haft enorm påverkan på det svenska efternamnsbeståndet gör inte saken mindre intressant. Forskare som har undersökt USA:s svenskbygder menar att just efternamn är den del av språket som finns kvar längst – och antalet amerikanska Nelson och Anderson talar ju sitt tydliga språk. På samma sätt som det svenska Nilsson med tiden blev det amerikanska Nelson, kommer det serbisk/bosnisk/kroatiska Ćosić att bli det svenska … ja, vad då?

Världen är dynamisk. Det är bara för forskningen att hänga med.

Liknande inlägg

• Ortnamnsdiplomati i UNGEGN
• Vi svär så in i Norden!
• Kom ihåg att söka höstens kurser senast 15 april!
• Namntrender bland nyfödda i Norden
• De första stegen som blivande svensklärare, del 2